En sommarkväll i juli som kom och gick men som skall vårdas ömt i minnesbanken!

Igår var en dag som kom och gick. Inget märkvärdigt med den egentligen, jag och Pamilla hängde med min systers familj (några av dem) på IKEA. Vi käkade där och köpte några fräscha skärbrädor och en snygg tavla. På kvällen gick vi i raska steg upp till Strömmensberg där vi bodde förut och sprang några varv runt det gamla kvarteret (jogging).

Inget märkvärdigt med det heller egentligen men med det undantaget att både jag och Pamilla fick uppleva det sällsynt förkommande tillståndet ”Runners high”, vi hade båda två lätta ben och sprang de dryga 7,5 kilometer långa sträckan i någon sorts ”trance”, det var inte jobbigt, bara somrigt och härligt utan ens ett dyft av ansträngning. Behagligt och underbart. Hade vår träning äntligen gett de resultat vi önskat oss?  Ja, jag tror nog det. Det kändes så.

Ovanför oss tornade svarta moln upp sig och varslande om att vi kanske skulle tvingas att springa det sista varvet i ihällande regn men det höll banne mig upp, och när vi väl hade joggat hela vägen hem i behagligt tempo var vi fortfarande någorlunda torra (bortsett från svetten). Jag brukar vårda dessa fantastiska löparupplevelser i min minnesbank och påminna mig själv om dem när det är tungt och jobbigt att träna, vilket det oftast är, och på så sätt motivera mig själv. Det kommer bättre stunder lita på det brukar jag tänka!  

Den där känslan vi hade igår kväll kommer nästan aldrig på det mörka halvåret och ytterst sällan mitt på dagen när solen gassar. Det är i regel ljumma sommarkvällar. När det doftar romantik i luften och himlen lyser upp i ett orangeliknande sken. När staden tackat för sig och de flesta vistas inomhus. Asfalten är torr och klädseln, minimalm, kortbyxor/tajts t-shirt, med väl insprungna, slitna dojor som sitter som gjutna på fötterna. Ingenting skaver och det känns som om man skulle kunna jogga vidare hur länge som helst.

Jag skulle vilja påstå att få saker i livet som är lika tillfredställande som dessa magiska löpartillfällen när allt stämmer. Det är därför jag springer. Det är min kick. Min tillflyktsort. Själen får sig en vitamininjektion. Varför skulle jag hålla på med något annat i idrottsväg? Löpning sker på ens egna villkor. Man har inga andra krav än ens egna. Bara att låta benen gå. Det enklaste i världen. Jag tycker inte om när saker och ting blir komplicerade. Jag är en enkel människa med små krav. Jag vill bara känna friheten och njuta av min kropps egenproducerade endorfiner. Joggande tillåter mig att göra det. Ohämmat!

Fokus på det som är ballt – sommaren är här!

 Jag vill bara dansa och le lite i mitt inre. Känna mig lite nöjd. En aning tillfreds. Det krävs så lite. Små vardagliga ting. Som att springa fem kilometer på under 24 minuter vilket jag gjorde denna torsdagsmorgon i juni räckte gott nog för att få mig på bra humör. Jag blev glad. Att få blogga om det man tycker om (min boxningsblogg på Nyheter 24 – klicka här!) och att ha helt fria tyglar där är förstås en ynnest och ett stort privilegium. Riktigt najs. Min syster och hennes familj kommer snart till Sverige och hälsar på, det skall bli trevligt. Liksom en veckas semester nu snart. Melissa Horn släpper en ny platta till hösten och Lars Winnerbäck ger sig ut på en turné vid ungefär samma period och jag och Pamilla har biljetter. På fredag har en ny spännande film med Liam Neeson premiär som jag verkligen vill se - Unknown - det är coola prylar på gång och jag känner att man får fokusera på sådant som är ballt. Lägg tråkigheterna åt sidan, släpp ryggsäcken med bekymmer. Dansa & le, det är sommar. Kvällarna är ljumma och varma.

Jag har dålig smak när det gäller film – men jag älskar att gå på bio

Vi såg Mammut igår. Ja ni vet, Lukas Moodyssons internationella film med Michelle Williams och han, den där mexikanske skådisen vars namn jag glömt av och inte orkat googla. Den var deprimerande och sorglig. Och helt ärligt inte särskilt bra. Det kanske inte blir något världsomspännande genombrott för Fucking Åmål- regissören trots ihärdiga försök att vara originell. Han fick sin chans och sumpade den. Eller så ligger den där storfilmen och bara väntar på honom. Vem vet? Helt usel är han inte, det vill jag påstå. Jag kan bara konstatera att jag har en märklig smak när det gäller film. Man kan inte påstå att jag sällar mig till mängden kulturnördar som uppskattar så kallad kvalité när det gäller film precis, det kan vi nog vara rätt säkra på. Jag tycker t.ex. att Gökboet är en tråkig skitfilm och redan där har jag ju satt ribban för vilken makabert dålig smak på film jag har.  Jag har aldrig riktigt sett storheten i boxningsrullen Tjuren Från Bronx med Robert De Niro. Naturligtvis fick den en Oscar. Jag gick ut från (lämnade biolokalen) på kritikerrosade The Killing Fields. Jag avskyr Ingemar Bergman, Fellini och Kurosawa. Jag hajar inte storheten. Jag har alltid dragits åt det b-betonade. Sådant som är gjort med stort hjärta och glödande entusiasm men som kritikerna ofta sågat. Jag tycke om Tarantino, Leone och Guy Ritchie och svenske b-filmskungen Mats Helge Olsson är lysande. Kan ni haja?
Jag tycker att The Boxer Med Daniel Day Lewis är en betydligt bättre boxningsfilm än Tjuren från Bronx. Jag anser att You’ve got Mail med Tom Hanks är en underskattad rulle. Huka er för glåporden! Jag borde skämmas. Att kultrullen Office Space av Mike Judge är en av de bästa komedier som gjorts (där är jag nog inte ensam i och för sig). Enligt min mening så är Terminator 2 ett rent mästerverk, bättre än ettan. Westernfilmerna från 60/70-tal med italienske b-skådisen Franco Nero oerhört bra i mitt tycke, och jag förstår om ni inte vet vem det är. Jag är insnöat nördig på sådant som är obegripligt och udda. Svår att förstå. Att ha den dåliga smaken att gilla vissa av Terence Hill och Bud Spencers lågbudgetfilmer, sällsynta pärlor om ni frågar mig, är mig veterligt inte heller särskilt rumsrent. För mig är Steven Spielbergs debutfilm Duellen den bästa han gjort. Ett tag (och det är inte särskilt länge sedan) var jag även väldigt intresserad av Alfred Hitchcoks träige skådis James Stewart. Jag tycker fortfarande att han är lite kul att se. Bara en sådan sak. Vem tycker om honom? Jag frossar i dålig smak. Ser det mesta med Jennifer Aniston (kan ni tänka er?), och håller Grosse Point Blank med John Cusack och Minnie Driver som en av nittiotalets bästa filmer. Någon som kommer ihåg den? När man pratar om George Clooneys karriär så nämner man sällan Tarantinos ”skräckslasher” ”From Dusk till Dawn” som någon av hans bättre filmer, men om jag nödvändigtvis måste stryka den grånade skådisen medhårs så är det just den filmen som kröner hans storstilade karriär enligt min mening. Han har aldrig varit coolare än så.

Skådisar jag gillar: John Cusack, Mickey Rourke, Sean Penn, Franco Nero, Terrence Hill, Minnie Driver, Jennifer Aniston, Vinnie Jones och Joe Pesci. En brokig samling av salt och sött.

Skådisar som får tummen ned: Sandra Bullock, Tom Selleck och Dolph Lundgren, en förfärlig trio med noll attraktionsvärde men jag ser dem ändå!

Hur blir du när du är onykter?

Hur är du när du är onykter? Frågan kom från en jobbkollega häromdagen? Jag vet faktiskt inte. Är jag annorlunda? Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill inte tappa kontrollen, raggla omkring och sluddra på talet. Det känns inte som jag.

Jag skall inte påstå att jag inte varit onykter, det har jag varit vid ett flertal tillfällen. Överlag har det varit obehagliga upplevelser som jag undviker. Jag umgås därför varsamt med alkohol. Har alltid gjort. Dricker på sin höjd ett glas öl sedan drar jag mig tillbaka eller går över till Coca Cola.

Varför så tråkig brukar de flesta kommentarerna vara över det. Släpp loss. Var lite crazy för fan! Nej för satan, jag vill inte släppa loss vad som finns inombords. Jag vill inte blottlägga mitt mörka inre. Det är ärrat svart och obehagligt. Sådan vill jag inte vara. Den sidan visar jag aldrig. Inte i trevligt sällskap. Inte för någon. Den vill jag bara trycka undan och förtränga. Är det så konstigt?

Jag kanske blir en jovialisk skrattfest med mer alkohol i blodet. Kanske t.o.m. festens stora medelpunkt och den som man pratar om efteråt. Kanske. Vem vet? Jag tar hursomhelst inte chansen. Jag har alldeles för mycket integritet att värna. För mycket att förlora. Jag har sett alkoholens baksidor både på det personliga planet och professionellt i mitt jobb.

Jag hajar inte poängen med att inta onödigt mycket typ giftig vätska som med största sannolikhet kommer att paja merparten av nästa dag (bakfylla) och som potentiellt får dig att blir yr och illamående för stunden. Eller jo, jag hajar poängen, folks spärrar släpps, man talar om det man egentligen inte vill tala om. Man öppnar upp för sina kompisar och festen blir skojigare och vildare.

Har man tur minns man allt det tokiga dagen efter, eller har man otur minns man allt det tokiga! Det är en tolkningsfråga egentligen. Det beror egentligen på vem som burit sig mest dumt åt. Vem som skämts mest. Är det du?

För den som man pratar mest om dagen efter när spritångorna lagt sig och ölburkarna ligger stökigt slängda överallt på festplatsen, är förmodligen den som ångesten är som allra störst för. Han eller hon som i bästa fall dansade på bordet och sedan spydde ner sin tröja, alternativt pissade lite vingligt inför kompisarnas ögon på fel toalett, upplever i regel bara avgrundsdjup ångest.

Jag har hört och sett värre saker än så. Tagit in pinsamheterna och sedan glömt dem för de inblandades skull. Vem vill strö salt i såren? Glöm och gå vidare brukar huvudregeln vara. Det kommer ju en vardag också. Nästa helg är det dessutom en ny fest. Då kanske det är någon annan som hamnar i pinsamheternas centrum. Ditt groll är glömt och förlåtet. Ditt anseende är återupprättat. Man kan alltid skylla på alkoholen. Det var inte du som gjorde allt det där. Nej just det, det var inte du!    

OCH FÖR ALLA ER SOM TYCKER ATT JAG ÄR TÖNTIG. ER SKITER JAG I – KRAM PÅ ER! Jag har helg, god mat och alkoholfri dryck hägrar, samt sjukt mycket kampsport på TV. Jiiihaaa!  

Gott nytt år läsare 2011 är nu realitet på gott och ont!

 Yippie Hurra, Hurra, 2011 och ett halvår till 40

Jag har överlevt ett år till. Det är 2011. Det var inte länge sedan jag tänkte för mig själv, till 2011 och min stundande 40-årsdag är det djävligt långt. Tur det, för 40-åringar är djävligt gamla tänkte jag. Jag kan inte säga så längre. Det är bara ett halvår dit ungefär. Sedan är jag definitivt passé. Som 40-åring är man hänvisad till veteranklasser i alla olika sorters idrotter. Inte för att det är kutym att 40-plussare ger sig ut och mäter sina krafter med andra i ädel kamp som Evander Holyfield.

Det hör ju till ytterligheterna Som 40-åring är man inte nära pensionen och inte särskilt nära ungdomen. Man är medelålders och lite till. Fast i mitten någonstans. Någon djävla sorts Twillightzone.  När jag tar emot legitimation på kunder på jobbet nuförtiden blir jag ibland häpen (bestört) – ett åldrat rynkigt ”russin” till kvinna eller en dito fårad man kan vara född 1972, alltså ett år yngre än mig. Tiden har sprungit iväg. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag inte brydde mig. Vem fan vill bli gammal? Det stinker verkligen.

När jag var liten fanns det framtidvisioner i böcker och filmer med namn som 1984 och 2001. We have been there folks, Det har hänt. Det är överstökat. Det blev inga flygande bilar eller robotar som gör våra skitjobb. Ingen fred på jorden eller stopp på svälten här i världen. Miljöförstöringen har inte upphört (måhända bromsat en promille) Vilka siffror och fantastiska framtidsvisioner skall vi nu fantisera om?

Jag har i alla fall tröttnat. Jag flyter med, bittert uppgiven över att tidens tand nu nafsar mig i röven som en ettrig terrier. Tro inte att du kan komma igen i en ny version, starkare klokare och mer bejublad av din omgivning säger en inre röst. Och den har fullständigt rätt ”it’s downhill from here” – ha kul så länge du kan. Ångra dina snedsteg. Sona dina brott. Snart är allt över.

”För att inte låta så infernaliskt självmordsbenägen – jag skriver ju nästan aldrig muntert i mina privata blogginlägg numera, bör jag väl inflika att det är UFC 125 från Las Vegas denna helg och massor med boxning det kommande året” och jag och Pamilla skall iväg till England igen, det om något är väl skäl nog för att hålla sig flytande och ta sig igenom ett snömoddigt Sverige på glid ”   

Pendeltågsfunderingar i ett kylslaget Vinter-Sverige

Dystert. Vitt. Snöigt. Jag hänger med. Fryser varje dag nere vid pendeln och börjar känna igen mina medpassagerare på samma tåg, samma tid. Morgon efter morgon. Det är den äldre kvinnan med det permanentade håret (ständigt rökandes), den smått stissiga tanten som vankar av och an (fram och tillbaka på perrongen), och tjejen i den lila vinterjackan. Jag undrar om jag finns i deras medvetande. Om jag ens existerar. Kanske inte. Killar är så anonyma. Gråa eller svarta. De sticker inte ut. Kanske är det bara vad jag tror. Jag har i alla fall svårt för ansikten, och speciellt de som inte avviker från mängden. Jag borde vara lite skraj kanske. Jag är ju mitt i folksamlingen. Så utsatt. Så välplacerad i den myllrande grå massan. Ett perfekt offer. Stockholm fick sin första självmordsbombare häromdagen. Det är så mycket att grubbla över. Så mycket att oroa sig för. Så infernaliskt mycket att vara bekymrad över. Jag orkar inte med terrorister också. De får inte plats i min orosbank. Det är översållat ändå. Jag silar ytterligheterna. Eller så är det ingen isolerad händelse. Det kanske blir vardagsmat framöver, vad fan vet jag? Det fattas bara det. Precis vad vi behöver. Att människor tar sina personliga religiösa krig hit. Tokerier. Vansinnesprylar. Vi är inget föredöme längre. Vi är som alla andra. Mjukis-Sverige har slocknat för alltid känns det som. Vedergällningen kom som ett brev på posten. Tog oss på sängen. Smaka på det här era otrogna hundar! Jag är inte kristen, inte muslim. Jag är ingenting. En grå person på en perrong som fryser.

Mitt fotbollspelande liv – en sorglig historia.

Jag kan inte lira fotboll. Jag har försökt som alla andra svenskar. Först som knatte i Göteborgska förortsklubben Gunnilse IS mellan 1978 och 1984. Vi vann inte skit. Kom aldrig längre än till kvartsfinal. Det är dagens sanning. Jag vet inte om det berodde på mig. Jag var en skranglig forward med bräckligt självförtroende, ungefär som Thorbjörn Nilsson när han var proffs. Alltså när det gäller tron på sig själv i avgörande sammanhang då alltså, där stannar likheterna. Nilsson var för övrigt, som alla känner till, en sjuhelvetes lirare. Det var aldrig jag. Inte ens halvbra. Jag tyckte aldrig om att bli skälld på om man missade fritt läge eller slog en för fjuttig felpass. Jag diggade inte heller det självklara kollektiva samarbetet som fotboll innebär. Det fanns för många med åsikter. För många med mer kärlek till sig själv än själva spelet. Många tror inte på det men fotbollen är fullsmockad utav egocentriska individualister.  Eller så var det bara något jag inbillade mig. Jag passade i alla fall inte in. Så var det nog. Hursomhelst i 25-årsåldern stötte jag på ett religiöst gäng, en hop kristna lantisar med en förkärlek till våra kära nationalsport. De hade ett korplag med ambitioner att röra på sig spela boll, ha kul och svettas lite grann. Jag lurades med att träna och spela match med dessa frikyrkliga tokar vars värderingar jag inte delade ett dugg. Snudd på var motpol till för att vara helt ärlig (nej jag är inte satanist). De ville att jag skulle gå med i församlingen men det hade jag aldrig någon lust till. Det sa jag blank nej till trots idoga påtryckningar från lagets tränare vars farsa var någon sorts ”överstepräst” i församlingen. Jag spelade tre/fyra matcher och deltog väl på ett 20-tal träningar. Jag gjorde aldrig mål (inte ens på träning), tillförde inte ett skapandes någonting för att vara helt ärlig. Jag var en lönnfet f.d. boxare med ett tveksamt bollsinne som egentligen inte heller hade något till övers för mina medspelare dessutom.  De tittade snett på mig och jag på dem. Jag var en katt bland hermelinerna. De var märkliga och udda i mitt tycke, nästan lite galna. En gång när en hängiven spelare och medlem i församlingen snubblade illa på träningen och bröt benet försökte ett flertal killar hela grabben genom att be och tala i tungor. Själv stod jag som ett fån och trodde att jag var med i någon sorts dålig film/dokumentär om sjuka sekter som man kan se på TV ibland. Jag blev helt paff. Existerar sådant här i Sverige? Jag trodde den typen av religiös extremism var förbehållet tok-södern i USA eller rednecks-trakter på den amerikanska landsbygden långt, långt borta. Jag hade uppenbarligen fel.
Som ren provokation tryckte jag upp en T-shirt med Bruce Springsteens text ” It’s hard to be a saint in the city”, det togs inte emot särskilt väl. Jag blev ännu mer utanför och kort därefter lämnade jag det gänget. Jag har inte tittat åt en fotboll sedan dess.

Filmer och knapphändig motion denna höst!

Nej ännu har jag inte gått ner mig i sjön…. 

Ojdå vad länge sedan jag var här och pillade i min personliga blogg. Sorry about that kära vänner. Hur är läget med mig då? Jo tack, förutom den sedvanliga höstdepressionen, den slog till med full kraft i morse på väg till jobbet men lättade senare under dagen, så är det bra. Jag och Pamilla var iväg till Bergakungen igår och kollade in Paranormal Activity 2 och helt ärligt så var den stundtals sjukt läskig. Några riktiga sådana där ”panik-hoppa till-och-skrika högt” sekvenser var det allt och det är märkligt med de där två filmerna, man har lite svårt att koppla av hemma ensam (kvällstid) en kort tid efter att man sett dem och jag kom på mig själv tända lampan i vardagsrummet innan vi gick och la oss igår. Det kändes tryggast så. Man blir lite patetiskt nojig efter en sådan skräckrulle. Åtminstone jag.
Facebookfilmen med Justin Timberlake med flera har vi också sett och den var intressant och lite fascinerande med tanke på att man hänger en del på ”Ansiktsboken” så var det ju lite kul att få ta del av hur hela den grejen började. Jag har börjat promenera mer, går för det mesta hem från Centralen när jag stiger av pendeln. Helt i Peter Siepens anda ”Bränn fett för fan”, jag vet inte om det gett resultat men jag gör åtminstone något för att inte säcka ihop helt här under hösten då joggingturer i spöregn och kastbyar känns ap-djävligt. Jag går motvilligt upp på crosstrainern en gång i veckan dessutom. EN HEL TIMME. De ni! Klämmer då in någon favorit-DVD i datorn och sportar till den. Inte så macho men det duger. Det är vad min motion består i just nu. Boxningsbloggen tar tid. Hösten suger musten ur en och motivationen tryter. Fan det är bara några månader sedan jag toksprang stafett med mina jobbarkompisar. Det känns väldigt fjärran nu. Men jag kommer tillbaks. Det gör jag alltid som en djävla gummiboll. Lita på det!

Jag vill bara ha svängrum och rätt att misslyckas gång på gång!

EtT DjÄvLiGt PoLiTiSkT NeDsLaG i DeN GöTeBoRgSkA MYRSTACKEN

Det är tufft att leva. Livet är en strid. USCH!! Och trenden är att vi vill ha det ännu tuffare. Vi har röstat så, det är arbetslinjen som gäller. Allmosornas tid är förbi. Omtanken som bortblåst. Jag har svårt för det där, att de kommer med pekpinnar, att sätter upp regler – stramar åt, föser alla åt ett håll.

Människan skall vara fri men klok nog att hjälpas åt, men det går uppenbarligen inte. Vi är inte skapta så. Åtminstone inte de flesta. Alltid är det någon som blir avundsjuk på den som inte passar in. Den som tar oväntade svängar, går sina egna vägar och bryter mot normen. De skall bort, eller åtminstone fogas, brytas ner och passa in i mallen. Jag tycker att vi borde ha plats för dem med. Man skall ha rätt att flumma lite grann.

Jag vill ha svängrum. Rätt att misslyckas gång på gång. Kan jag få det?  
Jag har, helt ärligt aldrig hört till den avundsjuka sorten. Jag gillar när det går bra för folk i min omgivning. Jag gläds med framgång. Lika mycket som jag gläds med framgång, lika mycket lider jag även med dem som har det tufft och jobbigt. Det är svårt att vara glad över någonting, vadsomhelst, när man ser att andra har det besvärligt. Tycker ni inte det? Jag pallar i alla fall inte – så är det!

Nu Hösten 2010 har vi inte svininfluensan längre men vi kanske har något ännu värre. Vi har missunnsamheten, kylan och egoismen att tackla. Greed is good, greed works, var det någon som sa. Det passar in för närvarande. Utmärkt till och med. Det är ett mantra att lyssna till uppenbarligen. Något att sloksvansat följa efter och kuva sig under. Att bara se till sitt. Att inte behöva bry sig. Ensam är stark. Var din lyckas egen smed. Talesätten är många och gamla. Livet har blivit som en boxningsring. Tufft men rättvist. Jag är inte så stark längre. Jag vill inte ha det så.
Sommarens blommor har vissnat. Löven faller som bäst från träden och snön lurar om hörnet men jag håller modet uppe. Vi har köpt en soffa.   

”Dra Kragen tätt kring halsen idag det blåser snålt och kallt
Gott om Klöver och blåklint och blåbär i år, gott om stora
Beslut”

Ulf Lundell, Rött

En tung och obekväm lagidrottare har talat – jag trivs bäst i eget sällskap (fy fan va tragiskt)

En blogg skall uppdateras frekvent så är det bara. Jag har varit extremt dålig på att skriva inlägg här i loggboken. Det har inte funnits motivation, ork och vilja, och stunder har funnits då jag t.o.m. övervägt att stänga ner den privata delen av bloggaren Teddy Stenmarks verksamhet. (min boxningsblogg är jag ju ännu skapligt aktiv på) men ändrat mig i sista stund med motiveringen, det kan ju finnas tillfällen då jag vill ventilera inför denna till synes knapphändiga (fåtaliga) publik. Vem som läser (om ens någon) vet jag inte. Det kanske är bäst att inte veta. När detta skrivs är det i alla fall torsdag, jag har på eget bevåg anmält ett lag från mitt jobb (fyra personer – två killar och 2 tjejer, jag, Niklas, vår chef Anna och Maria) till Lindholmsstafetten. Den går ikväll och rent spontant känns det som ett fiasko för egen del om jag skall värdera känslan från gårdagens joggingrunda – tungt, jobbigt och långsamt. Ibland kan jag få lite ångest över sådana där initiativ som oftast uppkommer av ren slump och som har sin upprinnelse i att jag emellanåt känner mig som en person utan engagemang och drivkraft som på något sätt vill bevisa att ”här skall fan ordnas” och sedan när man väl fixat prylen tänker man varför gjorde jag det här? Grejen är ju den att jag inte är någon lagmänniska egentligen, har aldrig varit, tycker egentligen bättre om att fixa utmaningar för mig själv – köra mitt eget race. Nej stopp och belägg nu, jag skall inte gnälla, det skall trots allt bli kul även om jag inte tillhört ett regelrätt lag på något sätt sedan mitten på nittiotalet då jag körde en kort och misslyckad sejour som korplags -spelare i fotboll – även då kände jag mig som en tung, riktigt tung och obekväm idrottare (bollen var inte alls vän med mig). Ähh fan nu kör vi!