Mitt fotbollspelande liv – en sorglig historia.

Jag kan inte lira fotboll. Jag har försökt som alla andra svenskar. Först som knatte i Göteborgska förortsklubben Gunnilse IS mellan 1978 och 1984. Vi vann inte skit. Kom aldrig längre än till kvartsfinal. Det är dagens sanning. Jag vet inte om det berodde på mig. Jag var en skranglig forward med bräckligt självförtroende, ungefär som Thorbjörn Nilsson när han var proffs. Alltså när det gäller tron på sig själv i avgörande sammanhang då alltså, där stannar likheterna. Nilsson var för övrigt, som alla känner till, en sjuhelvetes lirare. Det var aldrig jag. Inte ens halvbra. Jag tyckte aldrig om att bli skälld på om man missade fritt läge eller slog en för fjuttig felpass. Jag diggade inte heller det självklara kollektiva samarbetet som fotboll innebär. Det fanns för många med åsikter. För många med mer kärlek till sig själv än själva spelet. Många tror inte på det men fotbollen är fullsmockad utav egocentriska individualister.  Eller så var det bara något jag inbillade mig. Jag passade i alla fall inte in. Så var det nog. Hursomhelst i 25-årsåldern stötte jag på ett religiöst gäng, en hop kristna lantisar med en förkärlek till våra kära nationalsport. De hade ett korplag med ambitioner att röra på sig spela boll, ha kul och svettas lite grann. Jag lurades med att träna och spela match med dessa frikyrkliga tokar vars värderingar jag inte delade ett dugg. Snudd på var motpol till för att vara helt ärlig (nej jag är inte satanist). De ville att jag skulle gå med i församlingen men det hade jag aldrig någon lust till. Det sa jag blank nej till trots idoga påtryckningar från lagets tränare vars farsa var någon sorts ”överstepräst” i församlingen. Jag spelade tre/fyra matcher och deltog väl på ett 20-tal träningar. Jag gjorde aldrig mål (inte ens på träning), tillförde inte ett skapandes någonting för att vara helt ärlig. Jag var en lönnfet f.d. boxare med ett tveksamt bollsinne som egentligen inte heller hade något till övers för mina medspelare dessutom.  De tittade snett på mig och jag på dem. Jag var en katt bland hermelinerna. De var märkliga och udda i mitt tycke, nästan lite galna. En gång när en hängiven spelare och medlem i församlingen snubblade illa på träningen och bröt benet försökte ett flertal killar hela grabben genom att be och tala i tungor. Själv stod jag som ett fån och trodde att jag var med i någon sorts dålig film/dokumentär om sjuka sekter som man kan se på TV ibland. Jag blev helt paff. Existerar sådant här i Sverige? Jag trodde den typen av religiös extremism var förbehållet tok-södern i USA eller rednecks-trakter på den amerikanska landsbygden långt, långt borta. Jag hade uppenbarligen fel.
Som ren provokation tryckte jag upp en T-shirt med Bruce Springsteens text ” It’s hard to be a saint in the city”, det togs inte emot särskilt väl. Jag blev ännu mer utanför och kort därefter lämnade jag det gänget. Jag har inte tittat åt en fotboll sedan dess.