Pendeltågsfunderingar i ett kylslaget Vinter-Sverige

Dystert. Vitt. Snöigt. Jag hänger med. Fryser varje dag nere vid pendeln och börjar känna igen mina medpassagerare på samma tåg, samma tid. Morgon efter morgon. Det är den äldre kvinnan med det permanentade håret (ständigt rökandes), den smått stissiga tanten som vankar av och an (fram och tillbaka på perrongen), och tjejen i den lila vinterjackan. Jag undrar om jag finns i deras medvetande. Om jag ens existerar. Kanske inte. Killar är så anonyma. Gråa eller svarta. De sticker inte ut. Kanske är det bara vad jag tror. Jag har i alla fall svårt för ansikten, och speciellt de som inte avviker från mängden. Jag borde vara lite skraj kanske. Jag är ju mitt i folksamlingen. Så utsatt. Så välplacerad i den myllrande grå massan. Ett perfekt offer. Stockholm fick sin första självmordsbombare häromdagen. Det är så mycket att grubbla över. Så mycket att oroa sig för. Så infernaliskt mycket att vara bekymrad över. Jag orkar inte med terrorister också. De får inte plats i min orosbank. Det är översållat ändå. Jag silar ytterligheterna. Eller så är det ingen isolerad händelse. Det kanske blir vardagsmat framöver, vad fan vet jag? Det fattas bara det. Precis vad vi behöver. Att människor tar sina personliga religiösa krig hit. Tokerier. Vansinnesprylar. Vi är inget föredöme längre. Vi är som alla andra. Mjukis-Sverige har slocknat för alltid känns det som. Vedergällningen kom som ett brev på posten. Tog oss på sängen. Smaka på det här era otrogna hundar! Jag är inte kristen, inte muslim. Jag är ingenting. En grå person på en perrong som fryser.